I går damp det ner ett märkligt mail från Rickard Paradi i Skövde. Ungefär så här stod det: ”Min far är från Ungern. Första tiden i Sverige hette vi Olah i efternamn, och när min far presenterade sig var det på samma sätt som i Ungern med efternamnet först och sen förnamnet. Min far heter Bela vilket då blir Olah Bela. Han är dock violinist och inte sekreterare. Ett lite komiskt sammanträffande.”

Sjävklart förstod jag att Rickard skojade. Men så kollade jag upp det hela och då visade det sig att det är alldeles sant. Det är ju inte klokt egentligen. Och att ingen påpekat det tidigare, alltså det faktum att man faktiskt i Ungern kan heta så, Ulla-Bella, även om det nu inte stavas så.

Tack Rickard för denna fantastiska upplysning. Är det någon annan som har en liknande historia på lager så vill vi gärna ta del av den.

Är du intresserad av hur jag ser ut i verkligheten, kan du komma till Aurahallen i Malmö i helgen. Nu tror jag inte att någon är det, men du kanske vill komma dit i alla fall. Där avgörs nämligen SM i badminton. Finalerna går på måndag.

Utomhus-SM i badminton 1950. Jag förlorade redan i första omgången men fick hederspris för sexigaste byxor.

Även Jonathan (son) spelar. Inte i stora SM dock. Men samtidigt spelas lag-SM för Jonathans ålder, U15, och Aura - där han spelar förstasingeln - är favoriter eftersom de vann förra året.
Jag gör gärna reklam för badminton eftersom jag tycker sporten får på tok för lite uppmärksamhet i våra medier. Och eftersom jag själv spelat.

Kom gärna och heja på Jonathan. Så kan du ju heja på mig samtidigt.

Ola

Jonathan friidrottar också. Här tillsammans med Stefan Holm och Kajsa Bergqvist.

Eftersom vi inte fick så många rätta svar förra veckan, tar vi nu en något lättare fråga. Och den här gången är det åter på temat “Gissa vilket instrument vi spelar på“. Förra gången vi hade en liknande fråga, rörde det sig ju om en bouzouki, och det var inte många som visste. Den här gången tror jag ni är betydligt fler som kommer att klara det.

Nu är natt ligger redan på hemsidan med Ministollarna, men nu kan du lyssna på originalversionen i Musikspelaren. Det är Truls och Pella från Sångbåten som sjunger. 

Truls och Pella, Olas systerbarn, sjunger “Nu är natt”.

Fråga: Vad är det för ett instrument jag spelar på i solot i “Nu är natt”. Lyssna i musikpelaren. Ditt svar vill vi ha senast lördagen den 3 februari och som vanligt svarar du på kontaktsidan.

Det sprakar och knastrar lite när du lyssnar på låten, det beror på att jag inte har alltid varit så noga med att sköta om mina skivor. Annat är det med Lasse Polis som har en imponerande skivsamling. Upptäcker du ett dammkorn på någon av Lasses vinylplattor, är du välkommen att extraknäcka på spaningsroteln.

Lasse Polis som ömt vårdar sin vinylsamling. Här något trött efter att ha suttit uppe hela natten och lyssnat på Sinatra.

Johan från Lomma (som för övrigt inte alls heter Johan utan Jonas) undrade ju häromdan vad jag kallas när jag arbetar i det danske bageri i Solstollarna. Per heter ju Ilsegerd, men jag påstod att jag inte heter något. Men det gör jag visst. Patrik Eriksson som har lusläst Ulla-Bella-boken vet att berätta att i kapitlet “Skumberg köper wienerbröd” står det faktiskt att jag heter Kirsten. Intresseklubben antecknar som min systerdotter Pella brukar säga.

Lycka till i tävlingen!

Ola

I dag (eller rättare sagt i går) hann jag inte lägga ut bloggen innan midnatt. Det är helt och hållet Thor-Björns fel. Han har nämligen lärt mig att själv lägga in bilder på bloggen. Det är ftp-program hit och optimera till filstorlek dit. Och då förstår ni säkert att det tar lite tid. 

Den här veckan fick vi endast fyra rätta svar, så i morgon blir det en mycket lättare fråga. Vi undrade ju när Ulla-Bella föddes, alltså när vi för första gången anställde henne som sekreterare.

Frida Rosengren från Umeå skriver så här: “Efter att ha hört maskören Susanna Erdös under Dörren-inspelningen tala.”

Bra svar, Frida, men fel. Men det är alldeles riktigt att Ulla-Bella lånat sin röst och dialekt från Susanna Erdös. Båda kommer ju från Ungern.

Ulla-Bella ringer fackföreningen för kontorsanställda i Budapest. 

Tomas Webster från Ljungby är inne på rätt linje: “Ulla-Bella kom till på så sätt, att när ni skulle ge ut en bok, (om jag ej minns fel) och ville prata med förläggaren, fick ni alltid prata med någon (”dum blondin, som sitter i knät på direktören och plutar med läpparna”…) sekreterare. När sedan förläggaren vill prata med er, hade ni skaffat en fin sekreterare som hette Ulla-Bella, och som förklarde för förläggaren att ni inte gick att få tag på, och att ni var väldigt upptagna. Typ så var det väl…”

Exakt, Tomas, typ så var det. Men det var tyvärr inte när vi gjorde boken.

Elisabeth Hamberg från Västerås hittade inte svaret på hemsidan utan i tidningen: “Det var en klurig fråga det här, men efter mycket letande lyckades jag hitta en intervju med Ulla-Bella på Expressens hemsida, där hon berättar att ni började anlita henne i slutet av 70-talet, då ni arbetade med Sonets skivbolag.”

Alldeles riktigt men det blev Pontus Liedberg från Rolfstorp som kammade hem CD-skivan. Grattis! Pontus hittade svaret i en annan tidning: “Jag letade lite men hittade inget på hemsidan. Men i en gammal OKEJ-tidning med en Ola-intervju hittade jag ett svar. Citat Ola Ström: “Efter att Per och jag gjort vår första skiva 1977 fick vi aldrig tala med vårt skivbolags chefer. Vi blev alltid hänvisade till någon sekreterare. Som motdrag hittade vi då på Ulla-Bella, en sekreterare som vi låtsades vara då de sökte oss telefonledes”.”

Och skivan var ju Professor Djurström, Göte Skötare och jag. Och så här gick dragningen till. (Jag hade alldeles fel att Pontus vunnit tidigare, däremot hade några av de andra som svarat rätt gjort det.)

Ola drar vinnaren, Pontus Liedberg, i veckans tävling.

Det var alltså när vi spelat in skivan som Ulla-Bella först såg dagens ljus. Lustigt nog är det så, att Ola agerar sekreterare även på skivan. För även djurvärlden har en sekreterare. Jag trodde jag såg i syne när jag såg en sådan i Kenya. Den hade cykelbyxor på sig. Jag talar alltså om sekreterarfågeln, och tror du mig inte så googla och titta.

Bland det bästa med att göra Djurströmskivan var att vi fick förmånen att arbeta med Veronica Leo, som tecknat omslaget och även illustrerat boken med samma namn. Veronica är nog den mest proffsiga människa vi haft turen att arbeta med. Här ser du en skiss till en av bilderna i Djurströmboken.

Skiss till Djurströmboken av Veronica Leo. Från vänster: Göte Skötare, papegojan Affe, Kamelen och Professor Djurström.

Ni som sett vår DVD “Solstollar och Toffelhjältar” vet att jag inledningsvis avslöjar att jag ibland haft lite kontakt med Pers fru Ingalill bakom ryggen på Per. Oftast har det rört sig om att Ingalill bett mig rätta till Pers frisyr eller avlägsna eventuella näshår innan vi ska spela in någon scen. Eftersom Per är den kanske minst fåfänga människa jag träffat, ägnar han tiden åt annat. Jag har faktiskt aldrig sett honom titta sig i spegeln, inte ens när han är hos frisören.

Nu har Ingalill hört av sig igen. När hon häromdan storstädade en gammal byrå, upptäckte hon två bilder hon aldrig sett tidigare. Troligtvis har Per försökt smuggla undan dem, vilket är fullt förståeligt. Ingalill tyckte dock att hemsidan ska slå vakt om sanningen, hur obehaglig den än kan te sig.

Därför publicerar vi bilderna utan hjälp av Photoshops förskönande filter. Den första föreställer Per som nybakad student. Huruvida han är oerhört förkyld eller om det är ett försök att odla någon typ av mustasch har Ingalill ingen aning om eftersom de inte kände varandra på den tiden.

En fjunigare mustasch får man leta efter. Och på tal om att leta. Så här skriver Johan från Lomma: “Mina absoluta favoritkaraktärer är dock de danska kvinnliga “bagarna” i Solstollarna med Ulla-Bella. Orden “den lille silleman” kommer jag aldrig att glömma. Men vad heter hon som Ola spelar? Den kraftige av dom.”

Förstår inte riktigt vad Johan menar med det där “den kraftige av dom”. I alla fall, Per heter ju Ilsegerd, men jag kunde absolut inte komma ihåg vad jag hette. Och nu har jag suttit i över två timmar och bläddrat genom alla bageriscener bara för att upptäcka att jag inte hette något.

Man får väl säga att det var tur att Sverige inte drogs in i någon krigssituation i slutet av 60-talet. Det var nämligen då Per gjorde lumpen. Säg den fiende som skulle bli rädd för mannen här under. Kan det vara efter att ha sett dessa båda bilder som Per undvek att titta sig i spegeln. Troligtvis. Med den positiva följden att han nu inte är det minsta fåfäng.

Om någon timme går tiden ut för veckans tävling. När det gäller månadens tävling - Look a like, där ni ska vara lik någon av oss eller någon av våra figurer - har ni däremot hela februari på er. Om du kan hitta en person som liknar Per på någon av bilderna ovan, eller om du själv råkar se ut så, ja, då utlovar jag följande priser: En DVD, en CD, ett klistermärke, 5 idolkort och en singel. Ja, som tröst naturligvis.

Ola